Förre cykelhandlaren Egon Svanberg kom till världen en mycket tidig morgon den 6 november för något mer än sju decennier sedan. Den dagen var det lika mycket dimma som när en svensk kung stupade på Lützens slagfält år 1632.  

Egon far, Gordon Svanberg tog detta som ett tecken att det fanns en risk att hans förstfödde son skulle få vandra genom livet i dimma och därmed var dömd till ett tämligen misslyckat liv.

Egentligen hade Gordon hoppats att det skulle bli en flicka som sedermera kunde gifta in sig i stadens societet. Detta var nämligen något som Gordon själv hade misslyckats med.   

Hans hustru, Vera Svanberg, var en kraftfull kvinna som visste att sätta kraft bakom orden. Detta skulle hon ha mycket glädje av under sitt äktenskap med Gordon. Att Egons far blev döpt till Gordon var hans föräldrars enkla metod för att hedra en farbror som tidigt emigrerat till USA för att bli förmögen affärsman. Sedan dess hade en hel släkt Svanbergare suttit hemma i Sverige och bara väntat på att få höra att man ärvt en stor summa pengar efter denne framgångsrike affärsman, vilket naturligtvis aldrig inträffade.  

Utan detta extra ekonomiska tillskott hade Gordon varit tvungen att försöka försörja sig på egen hand eftersom han med sitt dramatiska humör hade svårt att behålla en normal fast anställning trots upprepade försök. ”Jag sa´ bara att den jäveln var en idiot och oförmögen att driva företag!” var en replik som fler än en gång gjorde att Gordon fick sparken.  

I takt med sina misslyckanden satsade han allt på att Egon skulle bli en stor och rik man i samhället. När han tidigt upptäckte att inga av hans ambitioner hade chans att bli verklighet, kunde ingenting dämpa den ilska som allt oftare gick ut över hans oförtrutet uppväxande son Egon.  

Att Egon blev cykelhandlare var helt och hållet hans alltid lika uppfostrande mor Veras förtjänst. För att hålla sin älskade son borta från faderns hämningslösa raseriutbrott ordnade Vera ett jobb åt den då blott trettonårige Egon som cykelbud hos Tant Wallin som innehade kvarterets mjölkaffär.  Redan efter den första veckan hade ett intensivt cykelintresse väckts inom honom. Han kunde gå runt för att noggrant studera allehanda cyklar i cykelställ, lutade mot en lyktstolpe eller kedjade vid ett räcke. När han jämnåriga kamrater valde att studera stadens bil- och motorcykelmodeller så var Egon helt inriktad på att lära sig ännu mer om dåtidens velocipeder med tillbehör.  

Ett av hans livs största ögonblick var när hans mor Vera i förtroende avslöjade, att om Egon lovade att klara studenten skulle hon satsa hela sitt sparkapital för att låta Egon öppna en egen cykelhandel. Veras idogt inarbetade sparkapital var något som hans far Gordon var helt ovetande om. Vera bar inom sig en dröm om att Egon en dag skulle bli stadens mest hyllade och beundrade cykelhandlare.  Både Egon och Vera visste, att när Vera bestämde något så skulle det bli så! Och båda visste också att blanda in Gordon skulle inte tillföra något till beslutsunderlaget.  Egon visste att det var bäst att lyda och gick därför ut gymnasiet med skolans bästa betyg och spåddes en lysande framtid av alla sina lärare. 

Gordon började omedelbart att planera för fortsatta studier på Handelshögskolan, Tekniska Högskolan eller kanske läkarlinjen Karolinska. Samtidigt hade Egon och Vera redan sett ut en lämplig lokal i grannkvarteret som skulle bli starten på hans cykelimperium. 

Så blev Egon Svanberg en etablerad cykelhandlare. Efter femton år i branschen blev han dessutom vald till ordförande i Cykelhandlarnas Riksförbund, en organisation där medlemmarna gjorde allt för att konkurrera ut varandra men utåt försökte hålla en artig kollegial attityd. Med vänlighet och diplomati lyckades dock Egon hålla ihop förbundet och se till att fler cykelhandlare blev medlemmar som kunde göra allt för att stjäla kunder från varandra utan minsta avsikt att bevara branschens rykte. 

Det Egon inte visste om cyklar det visste ingen annan heller. Genom åren sålde han cyklar till herrar och damer, flickor och pojkar, till de som hade massor med pengar och till de som egentligen hade för litet pengar men fick köpa ändå, till de som kunde hålla balansen och till de som inte kunde det, till de som som köpte alla tillbehör som fanns till sin cykel och till de som ville köpa sin cykel som byggsats för att spara några kronor. Ingenting som gällde cyklar var främmande för Egon.  

Egon trivdes med sina cyklar och såväl kunderna som cyklarna trivdes med honom. Han var lycklig, men insåg att han aldrig skulle bli rik bland sina tvåhjulade vänner. Hellre lycklig och fattig än rik och förgrämd tyckte Egon. Det höll inte hans far med om. Gordon hade alltid ansett att det var viktigare att bli rik än att vara lycklig. Dessvärre hade hans livsgärning lyckats göra honom samtidigt olycklig och fattig, vilket inte förminskat hans besvikelse på livet. Hade inte Vera varit den hon var hade familjen inte haft en slottsstek på bordet varje söndagsmiddag.  

De senaste 27 åren hade Egon bott i huset på Hantverkargatan 10. Han var idag husets äldste innevånare. För sju år sedan hade han slutgiltigt stängt sin cykelhandeln. För att hedra sin mors minne hade han försökt att sälja cykelhandeln till någon hugad spekulant men det visade sig vara andra tider då.

Han hade därför givit bort sina sista cyklar till Frälsningsarmén i ett välment försök att snabbare kunna förflytta sina insamlingstrupper till platser i staden med större folksamlingar. Han hade även sparat en mindre samling reservdelar på vinden för att kunna hjälpa några av sina gamla stamkunder när de hörde av sig.  

Hans cykelhandel på Karlbergsvägen hade inom ett par dagar obarmhärtigt förvandlats till ett modernt kafé där man omöjligt kunde få en kopp vanligt kaffe med kaffegrädde och en kanelbulle. Däremot fanns att välja på oräkneliga kaffesmaker och bakverk med ovanliga beteckningar. Om man beställer en kopp kaffe ska man väl inte behöva undra om det är kaffe man dricker, tyckte Egon.  

Men som sagt, det är andra tider numera. Utom vid juletid när alla verkar vilja att det ska vara som förr, reflekterade Egon. Fast det tycks vara allt färre som vet hur det egentligen var förr. Och det är ju ingen som orkar, eller hinner fråga oss som var med då, för man har så förskräckligt mycket att göra inför den jul som man vill göra som det var förr. Om dom bara brydde sig om fråga mig så skall jag berätta, tyckte Egon. Men hittills hade ingen hört av sig.  Dagens jular kanske ändå innehåller fler överraskningar än förr.

Det ska jag berätta om i mina julberättelser som du kan klicka på uppe till vänster. Och jag har även lagt in några av min bästa snapsvisor som kanske blir fler vad det lider. 

Så välkommen till mina trakter kring Hantverkargatan 10.